Bemötande
Individer med självskadebeteende ska bemötas med medkänsla, respekt och värdighet. All personal, inom såväl vård som administration, skall ha specifika kunskaper för att i sitt uppträdande kunna förmedla detta. Detta gäller särskilt i situationer då individen anses utgöra en fara för sig själv.
Inledning
Det finns systematiskt inhämtad kunskap om att personer med självskadebeteende känt sig illa bemötta av såväl familj och vänner som personal inom vården (Baker & Fortune, 2008; Eriksson & Åkerman, 2012; Lindgren, 2011; Statens beredning för medicinsk och social utvärdering [SBU], 2015a). De kan uppleva att deras lidande många gånger förminskas eller att självskadebeteendet ignoreras. Det framhålls i Eriksson och Åkermans undersökning som särskilt viktigt att ”bli sedd som en unik människa och inte som en diagnos eller ett beteende, samt att personal lyssnar till och visar genuint intresse och välvilja” (s. 2−3).
Behandlare kan ha svårt att hitta ett fungerande förhållningssätt i bemötandet av personen med självskadebeteende. I en översikt av totalt 74 internationella studier undersöktes behandlingspersonalens attityder gentemot personer med självskadebeteende (Saunders, Hawton, Fortune & Farrell, 2012). Där framkom bland annat att en betydande del av vårdpersonalen tyckte att arbete med personer med självskadebeteende är känslomässigt svårt och att det många gånger skapar ångest och frustration. Mest negativa attityder fanns hos läkare och framförallt mot de individer som skadade sig själva upprepade gånger. Sammantaget verkar det många gånger vara svårt för behandlingspersonal att förbli öppna och icke-dömande, trots empati för individen med självskadebeteende.
Det finns några exempel inom forskningslitteraturen på attityder och beteenden som verkar vara negativa för hur bemötandet upplevs. Att se självskadebeteendet som manipulerande beteende har rapporterats som stigmatiserande (Nehls, 1999). Breeze och Repper (1998) fann i en kvalitativ studie tydliga problem med bemötandet av personer som personalen uppfattar som ”svåra”. I de mötena finns en risk att personalen försöker kontrollera och därmed riskerar att begränsa dennes autonomi och känsla av egenmakt.
En person som är känslomässigt dysreglerad har i regel svårare att läsa av andra människor (Sharp, Pane, Ha, Venta, Patel, Sturek & Fonagy, 2011). Känslomässig dysreglering föreligger oftast vid självskadebeteende och personer med upprepat självskadebeteende har ofta genomgripande svårigheter med känsloreglering. Det innebär att personer med självskadebeteende kan ha svårt att uppfatta vad personalen faktiskt försöker signalera. Detta bör ses som en anledning att vara tydligare i kommunikationen när man som personal bemöter personer med självskadebeteende. Dessutom framkommer i forskningsresultat som presenterats ovan i detta avsnitt att självskadebeteende väcker starka känslor även hos personalen. Personal som i mötet med individer med självskadebeteende blir känslomässigt dysreglerade har sannolikt svårt att läsa av och att bemöta den vårdsökande på ett lika gott sätt som de hade gjort om de varit känslomässigt reglerade.
Alla människor önskar och mår väl av ett gott bemötande. För personer med självskadebeteende är det avgörande för behandlingsutfall och prognos (NICE, 2011; SBU, 2015a). Om vårdpersonal inte ger ett gott bemötande riskerar individer med självskadebeteende att dra sig undan från sjukvården. Uttalat negativt bemötande kan leda till iatrogena skador såsom förvärrat självskadebeteende eller minskad tilltro till vårdpersonal. Det finns flera studier som undersöker vad individer som söker vård generellt upplever som kvalitet i bemötandet. En litteraturöversikt (Denhov, 2007) visar hela panoramat av vilka typer av relationer som individerna upplever som hjälpande. En grundläggande aspekt är att som individ i relation till en behandlare känna sig lyssnad på, bli förstådd och att behandlaren uppfattas som engagerad. Bemötandet av personer med självskadebeteende är avgörande för en god vård.
Utbildning verkar kunna minska de negativa attityderna hos personalen (Saunders et al., 2012). Flera studier visar att formell utbildning i yrket och lång erfarenhet av att ha arbetat med personer med självskadadebeteende inte påverkade graden av upplevd antipati (Dickinson & Hurley, 2012; Friedman, Newton, Coggan, Hooley, Patel, Pickard & Mitchell, 2006). Däremot upplever personal med specifik utbildning om självskadebeteende mindre antipati jämfört med personal som saknade sådan utbildning (Crawford, Geraghty, Street & Simonoff, 2003; Dickinson & Hurley, 2012; Friedman et al., 2006). McCann, Clark, McConnachie och Harvey (2006) har presenterat ett positivt samband mellan utbildning om självskadebeteende och mer omhändertagande beteenden från personalens sida.
Ökad kunskap om självskadebeteendens funktion är sannolikt en viktig faktor för hur utbildning om självskadebeteende kan minska personalens negativa uppfattningar och bidra till ett mer hjälpsamt bemötande. För personer som får behandling inom psykiatrin är självskadebeteende många gånger ett kraftfullt sätt att hantera upplevelser som uppfattas som outhärdliga. Det är viktigt att ha med sig vetskapen om att självskadebeteende ofta är ett uttryck för att en person gör allt vad hen för tillfället kan för att stå ut med sina känslor.